Brasan knastrar

Kollat några avsnitt av en deckare på SVT Play. Hon som inte verkade vara skyldig var skyldig till slut ... Nu måste jag gå ut med djuret. Ska släcka i verksta'n.

Sleep well cykelställ!

Inte så krävande solnedgång

Har just varit ute och gått i solnedgången. Med hunden. Kanske skulle vara lite rädd annars. Går ju förbi ett ödetorp, brödernas hus. Just där är det lite kusligt. Glömde ta på mig reflexvästen som skydd mot eventuella jägare och bilister. Tänkte skriva galna bilister, men de behöver ju inte vara helt galna för att behöva se en gångare med hund på deras färd mot stan eller vart de nu åker.

Har haft en omväxlande och delvis tung helg. Pratar med grannen som går och skrotar på sin ladugårdsplan. Hon känner sig lite seg. Jag har haft fullt upp, säger jag lite käckt. Svärfar har åkt hem, barnas kusin med vän på besök och en sons flickvän. Några var här igår när jag kom hem från mina föräldrar. Kladdkaka, hemkokt dajm och Boggles. Minnen avverkades i ett rasande tempo och "vad gör du nu för tiden". Jag vann.

Solnedgången är inte så krävande som den har varit på sistone. Den kräver inga stående ovationer eller Instagrambilder. Den är inte skarpt orangerosa med moln i dramatiska formationer utan bara stillsamt persikofärgad, gråa moln och svarta siluetter. Luften är klar och vinden stilla. Något djur tassar iväg i höga gräset. Det är rofyllt. Stövlarna står kvar på trappen vid brödernas hus. Man ser aldrig någon där, men då och då har någon klippt gräset.

Persikofärgad var min brudbukett. Kanske kallades den champagne. Jag har glömt.

Lunchen idag blev god, med äppelpaj till efterrätt. En timme fick den ta sen skulle flera till tåget. De hann. Jo, det var fisksoppa med risoni. Risonin sög åt sig vätskan så att den inte var riktigt sopplik, mer som en gryta. Men god smak. Jovisst! Vi som var kvar satte oss med en kopp kaffe i solen på altanen och njöt. Sol i oktober är inte så krävande. Bara att njuta. Det gäller att passa på! Snart kommer vintern. Vem vet om det blir vår...

Morgoniakttagelser

Vi går ut, hunden och jag. Det är nästan mörkt. En uggla hoar i skogen. Är det frost i gräset? Det prasslar lite här och var. Smådjur? Aspar? Hunden stannar och lyssnar. Vädrar. Det ljusnar i kanten. Vägen är blöt. Vildvittrorna skränar, ännu inte så nära. Korna råmar. Ljuset börjar vinna över mörkret. Vi vänder. Korpen följer oss.

Milda vindar

Ligger på studsmattan och tittar upp i himlen. Milda vindar smeker. Inga stjärnor syns på himlen. 

Gått en sväng med Nasse. Nu ska vi gå in och sova.
En helt vanlig kväll...

September 2015

Hallå!? Det börjar bli kallt och sorgset. Fladdrar omkring och söker meningslösheter. Skulle kanske byta strategi.

Klappar hunden förstrött. Ge mig mera kärlek! Krafs krafs.

Den varma kylan omsluter mig. Ho ho i skogen. Vad är det för djur som ilar iväg i diket?

Frid åt er alla.

Kristus är uppstånden

Livet vaknar varje år. Åtminstone har det gjort det hittills. Varför känns det som om ondskan tar mark? Kyrie eleison! Herre förbarma dig!

Hurtig ton

Den 14 september 2001 var kabinpersonalen på det Air France plan jag skulle åka med... maniskt trevliga, förtroendeingivande, raska och duktiga! Jag känner igen förhållningssättet. Innan eller efter katastrofen . Kanske äkta känsla dödas av all vår duktighet? "Vi ska klara av det här"! Måste vi alltid!?